Långt borta i fjärran östern   nånstans i ett annat land    där sitter en man och funderar   med ett fotografi i sin hand   en bild av hans enda dotter   ett vackert och oskyldigt barn      Det var länge sen hon lämnade jorden   men hans kärlek, den finns ännu kvar   hans hud är sargad och ärrig   hans kropp är gammal och klen   men han minns ännu den dagen   då deras ögon mötte dödens sken      SOLEN FÖRSVANN   BAKOM RADIOAKTIVT DAMM    HIMLEN BLEV SVART   ATOMVINTERNATT      Marken rasade under deras fötter   trycket blåste bort deras hus   tiotusentals människor blev blinda   när dom såg in i Bombens ljus   sen dess är inget detsamma   folk tänker inte längre som förut      Man har insett att människans dumhet   kan orsaka jordens slut   så han sitter där och funderar   med sin dotters bild i sin hand   varje kväll ser han solen gå ner   vid hans hemstad Hiroshimas strand       SOLEN FÖRSVANN   BAKOM RADIOAKTIVT DAMM   HIMLEN BLEV SVART   ATOMVINTERNATT      I en obeskrivlig hetta   simmade allt i ett hav utav blod   ett inferno av rök och eld   där vackra byggnader en gång stod      Han försöker att glömma   atombombens tillkomst i historien   men han kan bara önska   att det aldrig nånsin får hända igen