nån har frågat mig mig varför jag har så mycket hat   och det är sant, jag har mycket hat i mig lika mycket som kärlek   men jag trodde att jag skulle kunna tömma ut det hatet under kriget   när partisankriget började 1943 blev många risplockerskor partisaner   vi som var vana vid slätten, vi började vår kamp i bergen och många återsåg aldrig slätten mer   min man hängdes av ss, min son blev istället skjuten av dom svarta brigaderna tillsammans med 22 andra   dom blev förrådda av en bypräst som tog emot dom en natt i prästgården och sedan lät hämta fascisterna   o jag hatat dom fascisterna lika mycket som jag älskade min man och min son   men vi trodde alla att det hatet skulle få ett slut   för vi hade inte gått upp i berget bara för att jaga bort tyskarna och fascisterna   utan för att utkämpa den sista striden mellan utsugna och utsugare   för att skapa socialismen och sedan begrava hatet för alltid