Med sorgsen ton jag sjunga vill   Om ett förfärligt under   Du som det hör märk noga till   Och minns det alla stunder   Vid Gibbau by vid Penne strand   I Pommern i det tyska land   sig denna saken händer      En fattig bonde bodde där   och barn han hade många   Som gjorde honom stort besvär   om bröd han nödgas gånga   Den äldsta dottern av sin far   samt mor och syskon avsked tar   och ger sig ut att tjäna      En tid därefter hände sig   att fadern hennes dödde   och modern som sig ömkelig   på käpp och krycka stödde   bad dottern som var tämligt rik   till graven hjälpa faderns lik   som barnslig plikt befaller      Hon svarte det går mig ej an   Ej för mig skuld det bringar   Begraven hur i vill och kan   Men jag mitt mynt ej skingrar   Hur jag går klädder var man ser   Stor sak vad grav man gubben ger   Ej därom någon sköter      Då hennes fru slik hårdhet såg   Hon mera ädelt tänkte   Hon var barmhärtig i sin håg   Hon mat och pengar skänkte   Dess fru gav henne tvenne bröd   att ge sin mor som led stor nöd   och sådan hjälp behövde      När hon ett stycke hade gått   och harmsen brödet burit   Sin frus barmhärtighet försmått   och argt på modern svurit   kom hon där vägen oren var   tänk vad för medel då hon tar   att fina skorna spara      Där fanns ej sten där fanns ej spång   varpå hon kunde kliva   Gå kring blev vägen alltför lång   ej vill hon smutsig bliva   Då lägger hon de bröden så   att hon på dem kund torrskodd gå   men straffet resan stäckte      Dess fötter fastnar genast kvar   då hon på brödet träder   På benen hon förgäves drar   hon bannar svär och hädar   Ty som en stor och jordfast sten   orörlig står ock hennes ben   i marken synes fasta      Hon ropar då jag usla barn   försmått min moder snälla   har själv mig snärjt i syndens garn   det får jag nu umgälla   Om hjälp hon tigger varje man   de bjuda till men ingen kan   dess fot från marken röra      Ej kunde hon de sista ord   med bruten röst framföra   förrän den eljest fasta jord   begynte sig att röra   Hon knäppte sina händer ihop   och sjönk så neder i en grop   som henne strax betäckte      I människor betänken er   högfärden låten fara   Och girigheten som man ser   är och en farlig snara   Låt pigans ofärd varna er   från synd och flärd allt mer och mer   och från högfärdig levnad