Tystat är nu bäckens sorl    Isen tar grepp om dess strupe    Nu solens sista strålar glimma    I hans silverstänkta hår       Reser sig med en grånad blick    Frostens herre, Isens konung    Vetskap att hans tid är kommen    Vid bergets häll han ensam står       Ruvande skuggor träder fram    Tysta figurer med vördnad i sinnet    Genom gran och ris de sakta följer    I skogens barm dess själ han når       Nu slocknar en låga    I tjärnens djup    Skimrar än    Hans silverstänkta hår       Och snön smälter bort    Av vinter föds    Vår igen    Där drömska väsen går       Månen ger ett dystert sken    Lyser ner mot tjärnens djup    Nu regnet börjar sakta falla    Där drömska väsen går       Nu slocknar en låga    I tjärnens djup    Skimrar än    Hans silverstänkta hår       Och snön smälter bort    Av vinter föds    Vår igen    Där drömska väsen går       Frost och is i djupet vilar    Sorgetid när solen slocknar       Vårens tecken så sakta framskrider    Dess varma låga lyser upp igen    Skogens väsen kläs i grönskande skrud    Och minnet av hans offer lever än       Tystad är bäckens sorl    Isen tar grepp om dess strupe    Nu solens sista strålar glimma    I hans silverstänkta hår       Månen ger ett dystert sken    Lyser ner mot tjärnens djup    Nu regnet börjar sakta falla    Där drömska väsen går