Sitter du i mörkret   och sörjer det som var   så fastnar du i tiden   fast ingenting finns kvar      Du slår dig själv i bojor   som du smitt av bitterhet   och ingen tar sig in i   din värld av ensamhet.      Livet kan vara din vän,   först när du lever.   Ödet kan formas igen,   bojorna brytas än.   Döden ska komma till dig,   vem är förskonad?   Om du är nöjd eller ej   hämtar han dig ändå.      I nattens sista timma   när lågan flämtat till   då vaknar också döden   och frågar vad du vill.   Han väntar där i mörkret   som tätnar i ditt hus.   Befriar dig från skuggor   och blåser ut ditt ljus.      Livet är bara ett lån,   du är en låga,   var den än kommer ifrån   tändes den dock för dig.   Håll den så länge du kan,   livet är att våga.   Bara en gnista som brann,   var ändå ljus för mig.      Vad finns kvar av det   du hade då i en tid    som inte längre finns.   Väntar livet i det stora blå,   när du vågat lämna allt du minns?      Livet är bara ett lån,   du är en låga,   var den än kommer ifrån   tändes den dock för dig.   Håll den så länge du kan,   livet är att våga.   Bara en gnista som brann,   var ändå ljus för mig.